Läste en gång en mamma som sa: ”Det viktigaste är inte hur eller var man sover utan ATT man sover”. Det har jag använt mig av och tänker (precis som Malin skriver) att de inte kommer att vilja sova i samma säng som jag när de är sexton. Det är inte alltid lätt med barn som är knöliga med sovandet, och ibland blir man nästa tokig av sömnbrist (jag skulle kunna skriva en avhandling om det…), men det blir bättre. Så när treåringen vaknar mitt i natten och vill att jag ska ligga brevid så gör jag det, och sparar hennes varma klapp på min kind och nöjda lilla suck i mammahjärtat.
↧